Skolan och trötthet
Hejsan alla fina läsare!
Under måndagen och tisdagen har jag tagit mig till skolan, vilket har varit ett pain in the ass. Jag älskar skolan, mina vänner och alla underbara lärare men vägen att ta sig till skolan är en mardröm.
Förut när jag hade två fungerande ben tog det ca. 7-9 minuter att ta sig ifrån hemmet till pendeltåg stationen men nu tar det 25-30 minuter. Det tycker jag är helt sjukt, det är också väldigt svårt att åka pendeltåg. När man sitter på pendeltåget och ska av med en full väska med tex. böcker, dator, laddare mm. och två kryckor är det jäkligt svårt att ta sig upp ifrån platsen man sitter på. (När tåget är i farten också).
Det är också förjävligt när man måste gå upp och ned för alla trappor, det är sjuk jobbigt och det tar väldigt lång tid. Jag är också smått ledsen att inte vissa rulltrappor fungerar, nu förstår jag verkligen att många människor verkligen är i behov av rulltrappor med alternativ av hiss.
Jag har också fått veta vilka människor som är snälla och vilka som är lite mer själviska. Igår när jag gick på en full pendel så erbjöd mig en kvinna en plats att sitta på. Det var väldigt gulligt eftersom jag kunde verkligen inte stå för jag mådde så dåligt och jag var så orolig. Idag var jag dock inte lika orolig, jag var mer chill. Men det hände flera negativa ting under dagen.
När jag åkte till skolan nuddade ett barn mitt knä så det gjorde ont. När jag åkte hem klev en vuxen kvinna på foten som tillhör benet jag är skadad i vilket gick bra. Sedan fick jag stå upp på resan hem på västerhaninge tåget eftersom alla platser var upptagna.Det var jobbigt, men det fungerade.
Men det som fick mig på bra humör, när jag stod där bland massa människor. Det var att en japan ställde sig bredvid mig och började läsa på en liten översättningslapp. Jag tjuv kollade lite försiktigt och det fanns japanska till svenska ord som han höll på att memorera, Jag ville försöka prata med honom men jag tänkte att det skulle vara konstigt plus att jag känner mig svag med kryckor.
Dock får jag mycket hjälp i skolan av mina kompisar vilket jag är otroligt tacksam över! Jag älskar verkligen mina vänner, dem är de bästa som finns. Jag kan göra allt för er! Men det känns ändå helt fel att jag behöver så mycket hjälp eftersom jag vill kunna göra saker själv. Jag antar att jag får vänta ett tag tills jag får utföra saker själv.
Men dagarna då jag kommit hem ifrån skolan har jag varit helt slut eftersom jag inte har några muskler i mitt höger ben. Så måste jag träna upp dem igen varje dag vilket gör mig trött. Jag måste också gå upp ca. 2 timmar innan jag ska gå till skolan eftersom det tar ca. 30 minuter att ta på mig kläder och fixa mig och sedan 1 h till mitt morgon league. Men jag fixar ju inte frukosten, det är mamma eller mormor som gör det eftersom jag inte kan göra det.
Det låter jätte sorligt att skriva att jag inte kan göra något själv. Men jag antar att det bara är att vänta tills jag blir kry och frisk och kan utföra saker! Jag längtar tills dess!