Träning orsakar olycka
Träning och hälsa
Hejsan alla läsare!
Igår besökte jag gymmet som vanligt dock hade jag bestämt mig att gå på ett danceaerobic pass. Varför? Jo för jag älskar att pröva på nya saker!
Men det slutade inte som jag trodde. Vi samlades många människor i ett relativt litet rum och där hade vi passet. Dansandet gick bra, alla hade kul och skakade på sina kroppar dessutom hade alla det roligt. Till slut var det inte så roligt då mitt knä plötsligt gick ur led. Det var i snurren som jag gjorde då knäet böt plats och roterades till höger sida. Jag föll ned på golvet, först trodde alla att jag bara föll så de fortsatte dansa. Men efter ett tag när dem såg mitt knä så avslutades musiken och flera deltagare kom fram till mig med handukar, underlag och vatten.
Jag låg där på golvet lite halft kallsvettig, benet var urled. Mitt ben kunde inte röra på sig och det gjorde obeskrivligt ont. Passets arrangör höll mig i handen och sa att allt skulle bli bra. En annan kvinna höll uppe mitt ben så jag fick stöd för benet samtidigt pratade de med mig så jag slapp tänka på smärtan. Medans jag låg där helt utmattad och chockad ringde dem efter en ambulans. Jag visste seriöst inte vad jag skulle göra, det ända jag tänkte på var skolan, läxor och kommer det bli bättre? Men smärtan som varade i benet var 10/9 det gjorde så ont.
Kvinnorna som satt på golvet med mig frågade om jag kom till gymmet med sälskap då jag berättade att min mor också befann sig här. En utav receptions personalen gick ut och letade efter henne och han fann henne. Andra försökte också leta efter en läkare eller något likande som troligtvis kunde hjälpa mig. Men oturligt nog fann dem inte någon.
Efter ca. 45 minuter anlände amublansen med en kvinna och en man som skulle ta mig till sjukhuset. Jag var förstås rädd eftersom jag aldrig åkt i en ambulans förut i livet. De gav mig väldigt många doser av morfin vilket fick mig att känna mig snurrig och illa mående. Morfinet hjälpte inte som förra gången då jag inte mådde bra.
När de sedan skulle lyfta upp mig på ambulans sängen var det extrem svårt. Mitt knä satt på höger sida och jag hade inget stöd för benet och jag kunde inte ha benet rakt för det kändes som benet då skulle gå av. Jag hade seriöst panik när de lyfte mig. Jag grät, tårarna rann och alla till talade mig att jag var stark och skulle klara det. I början trodde jag inte på dem eftersom det kändes som benet skulle gå av men senare när vi anlände till sjukhuset trodde jag på dem.
De bar mig igenom gymmet på en ambulans säng som fick alla att stirra, jag var i centrum. Alla undrade vad som hänt, mitt smink var tyvärr inte vatten tätt så jag såg ut som en panda. Inuti ambulansen fick jag en till dos av morfin och jag grät, jag var rädd för att jag inte skulle få hjälp. Jag trodde att jag skulle behöva vänta i 7 timmar på att få knäet fixat, jag var rädd för att inte kunna gå till skolan nästa dag, jag var rädd för att inte kunna gå igen.
Men när vi anlände till sjukhuset behövde dem byta säng. De ville förflytta mig ifrån en bår till en sjukhus säng. Jag kände starka känslor om detta, jag var äckligt rädd och fick panik då de inte höll i mitt ben. Jag skrek och jag grät. Det vaar 5-6 doktorer som försökte förflytta mig till den andra sängen. Men en utav dem, en man i 40 års åldern sa åt mig att slappna av och hålla i honom. Jag gjorde som han sa och det hjälpte mig att komma upp på sängen men det gjorde ont, men mindre ont. När jag låg skönt och ganska bekvämt i sängen blev jag intagen av doktorer direkt. Det var ca 6 st doktorer i rummet. De kollade på benet och de såg att de behövde flytta tillbaka knäskålen utan en röntgen. De klippte sönder mina gympa braller och min fotkedja och alla 6 började fiffla med mitt ben och dem lyckades få mitt knä på rätt plats igen. Doktorerna hade också humor vilket fick mig att känna mig mer lugn.
Sedan kom vi in på röntgen och det visade sig att inget var brutet och sedan fick vi stanna på sjukhuset till ungefär klockan 1 på natten och där efter tog vi taxi hemåt.
Idag fortsatte vi våran visit på sjukhuset då jag mötte flera doktorer. Det började med en magnetisk röntgen där jag fick ta av mig alla metall objekt på kroppen eftersom de skulle kunna ge mig brännskador om jag hade det på mig. Senare då jag gjorde röntgen somande jag eftersom jag satt bekvämt och jag fick lyssna på RIX FM.
Men som proven såg ut var det inget farligt har jag för mig. Ligmentet var visst sönder vilket hade resulterats med en inre blödning i knät som har gjort mitt knä väldigt svullet. Jag ska gå på benet dock ska jag ha bandage i 6 veckor som jag får ta av mig när jag ska duscha men inte annars. Doktorerna var också otroligt snälla och roliga!
Min sjuk gymnast var också cool han peppade mig och körde hårt med mig för att få upp benet och träna upp det. Jag glömde också att nämna att jag inte har muskler i benet just nu så jag måste öva upp dem! Men det är bara att kämpa!
Dessutom när folk försökte leta efter en läkare på gymmet så ignorerade nästan alla personerna som försökte hjälpa till.. det är vid såna här tillfällen man märker vilka människor som är mänskliga och vilka som inte är det.
Jag är oberhört glad över att jag hade så underbara personer kring mig när detta hände. Tack så mycket och jag är så himla glad över att ni existerar! <3